Sjömanshuset i Landskrona

Av C.H. Sjöcrona

Sjömanshus ! --- Vad är egentligen ett sjömanshus ? --- En institution, som har något med sjömän att göra, blir nog i många fall svaret, ty kunskaperna på detta område äro i allmänhet ganska ringa. Definitionen är emellertid i all sin enkelhet i viss mån sann men just ej vidare uttömmande.

För att få en uppfattning om vad saken gäller, torde det vara nödvändigt att erhålla en om ock knapphändig kännedom om sjömans-husens historiska utveckling. I detta avseende få vi gå tillbaka så långt som till år 1748. Då utfärdades nämligen den 30 mars av Kungl. Majestät ett reglemente för "coopvaerdi-skeppare och skeppsfolk", däribland även för en institution, som skulle utgöra ett för hela riket gemensamt sjömanshus. Avsikten med detta sjömanshus var till att börja med, att det s kulle bilda en sjuk- och begravningskassa för handelsflottans personal och senare även för svenska sjömäns änkor och barn, vilka ledo nöd och saknade möjlighet till försörjning.

Emellertid vill det synas, som om det i Stockholm för hela riket upprättade sjömanshuset icke i de övriga stapelstäderna haft någon vidare popularitet av den anledning, att endast i Stockholm bosatta under-stödstagare gynnades. En stad, som i detta avseende ansåg sig särskilt missgynnad och däröver hos Kungl. Majestät anförde klagomål, var den stora handels- och sjöfartsstaden Göteborg. Kungl. Majestät medgav därför genom resolution den 4 augusti 1752, att denna stad liksom ock alla andra stapelstäder, vilka önskade att själva få upprätta sjömanshus, för detta ändamål finge disponera till sjömanshus inflytande medel. Av denna rät t begagnade sig emellertid ej staden Landskrona. Dess sjömanshus upprättades först långt senare, varom mera framdeles.

De inkomster, de nyupprättade sjömanshusen till att börja med hade att röra sig med, voro "plåtavgift, lästavgift och bötesandelar" m.m. samt en del frivilliga avgifter. "Plåtavgiften" utgick efter en viss procent av fartygsbefälhavares och besättnings hyra per månad, vilken utbetalades i "plåtar", dåtidens mynt. "Lästavgiften" utbetalades av fartygets redare efter en viss procent "per läst", d.v.s. dåtidens mått på fartygs dräktighet. "Bötesandelarna" utdömdes vid sjötvister och vid förseelser mot sjölagen. För varje resa skulle dessutom besättningen erlägga en s.k. "förhyrnings-penning", vilken ävenledes skulle tillfalla sjömanshuset.

Den genom förenämnda resolution år 1752 stapelstäderna medgivna rätten att inrätta egna sjömanshus blev äntligen genom kungl. resolution den 29 januari 1864 en skyldighet för alla stapelstäder i Sverige. Sålunda gällde denna skyldighet även staden Landskrona, som från sistnämnda år kan räkna uppkomsten av sitt sjömanshus. Från sitt ursprungliga ändamål, nämligen att utgöra en sjuk- och understödskassa för sjöfolk hava sjömanshusen efter hand i allt mer omfattande grad utvecklat sig till förvaltningsorgan i statens tjänst.

I nu gällande förordning för sjömanshusen av den 30 juli 1911 hava dess uppgifter angivits sålunda: att föra förteckning över svenska sjömän, som användas i handelssjöfart samt anteckningar angående deras tjänstgöring å fartyg och värnpliktsförhå llanden, att förmedla svensk sjöfolks förhyrning å fartyg, att i vederbörlig ordning tillhandagå i avseende å värnpliktigas inskrivning och redovisning, att tillhandagå myndigheter, redare och fartygsbefälhavare med behövliga upplysningar, att förvalta sjömanshusets kassor och fonder jämte inflytande avgifter och övriga medel samt att ägna eftersyn åt sjömännen och bereda understöd åt såväl uttjänta eller arbetsodugliga sjömän som ock änkor och barn efter sjömän.

Landskrona sjömanshus distrikt omfattar staden Landskrona jämte Harjagers, Rönnebergs och Onsjö härader samt Kvistofta församling av Luggude härad i Malmöhus län. Sjömanshuset är det fjärde i ordningen inom landet med avseende å på- och avmönstringar, men i avseende å inregistrerade sjömän medelstort. Des s inkomster härflyta från många olika källor, varav statsanslaget utgör ett av de mindre. Bland utgifterna förekommer understöd å sammanlagt 15.000 kronor till gamla och sjuka jämte änkor och barn efter sjömän, men dessutom utdelar sjömanshuset av medel från handelsflottans pensionsanstalt ett belopp av sammanlagt 5.000 kronor per år till f.d. sjökaptener, styrmän, maskinister och sjöfolk. Dock gäller ovannämnda penningunderstöd ej arbetslösa sjömän. Vad dessa angår bedrives hjälpverksamheten från sjömanshusets sida endast i form av utspisning under vintermånaderna.

Ett länge närt önskemål bland sjöfolk är givetvis, att staten skulle övertaga hela pensioneringen genom uppläggande av en fond grundad bl. a. på avdrag å lön, i likhet med vad som sker beträffande bl.a. statsanställda. En gru ndplåt till en sådan pensionsfond skulle, om statsmakterna hade velat tillmötesgå sjömännens krav, kunnat uppläggas av de för försäkring av fartyg under världskriget bildade medlen, vilka i relativt ringa utsträckning togos i anspråk för sitt egentliga ändamål

De härvidlag besparade medlen, icke mindre än 40 miljoner kronor, gingo emellertid beklagligtvis åt till täckande av förluster inom bränslekommissionen. Vad som vid tiden för beslutets fattande låg till grund för statsmakternas beslut är här ej platsen att redogöra för, men man tycker onekligen, att, om möjligheter därtill funnits, ett användande av det avsevärda beloppet på ovan angivet sätt, d. v. s. till sjömännens fromma hade varit synnerligen behjärtansvärt.

Ordförandena i Landskrona sjömanshus direktion hava från och med sjömanshusets upprättande varit följande personer: konsul J. C. M. Schmidt 1865 - 1873, konsul V. Kronhamn 1874 - 1876, handlanden P. Larsson 1877 - 1889, kamrer V. Olsson 1890 - 1891, grosshandlaren C. F. Ness 1892 -, konsul O. F. Håkansson - 1892, telegrafkommissarie J. B. Olin 1892 - 1903, grosshandlare C. A. Pettersson 1904 - 1919, lotsförman F. O. Liljefors 1920 - 1924, v. häradshövding M. Schmidt 1925 - 1933 och skeppsredaren G. F. Persson 1934 - ????.

Sjömanshusets direktion utgöres f. n.. av, förutom ordföranden skeppsredaren G. F. Persson, och v. ordföranden, sjökaptenen J. E. Johansson, följande personer, nämligen skeppsredaren John Leonard, övermaskinisten J. Hansson och sjömannen Hartvig Risberg. Dess ombudsman, tillika föredragande i direktionen, är sedan år 1932 sjökaptenen J. Bengtsson.

Till sist några ord om sjömanshusets lokaler. Från begynnelsen voro dessa förlagda i fastigheten med adressnummer 14 vid Fiskargränden. Till vänster i porten på denna fastighet, närmare bestämt i de två rum, vilka numera upptagas av fabrikör A. Dahlströms metallaffär, var sjömanshuset inrymt inne på gården å fastigheten reser sig numera ett omkring 30 år gammalt tvåvåningshus, i vars nedre våning nämnde Dahlström bedriver metallfabrikation.

Fiskargränd med kvarteret Snäppan till vänster i bild där sjömanshuset låg

På den tid, det nu är fråga om, d. v. s. senare delen av l800 - talet från och med år 1864, sträckte sig inne på gården de båda, löjtnanten och sjömanshusombudsmannen Otto Schell, under åren 1864-1890 - fader till den numera avlidne grosshandlaren Fredrik Schell, vilken likaledes var ombudsman i sjömanshuset under åren 1891-1931 - tillhöriga grannfastigheterna med adressnummer 14 och 16 vid Fiskargränden ett långt stenhus, troligen liksom gatuhuset byggt omkring år 1750 i den då efter utfyllning på statsmakternas befallning s. k. " nya staden ".

Sjömanshusombudsmannen Fredrik Schell

Hälften av detta hus finnes ännu kvar å fastigheten med adressnummer 16. Mitt å det gamla stenhuset var en överbyggd port, genom vilken man kom fram till en stor trädgård, i vilken fanns två små, endast manshöga boningshus av trä , så låga , att man måste böja sig ganska djupt för att komma in genom dörrarna. Dessa intressanta minnen från en förgången tid har för länge sedan skattat åt förgängelsen, och större delen av trädgården upptages numera av den schellska sterbhuset tillhöriga fastigheten med adressnummer 5 vid Trädgårdsgatan snett emot järnvägsstationen.

I nedre våningen å denna fastighet har sjömanshuset numera sina lokaler bestående av tre stora rum. I vanliga fall .är det tyst och fridfullt i denna centralpunkt för sjöfarten i Landskrona med omnejd, men tidtals, särskilt vid på och avmönstringar av ett flertal fartyg på en gång med en sammanlagd besättningsstyrka av uppemot etthundra man och däröver, vilka alla samlas i lokalerna, kan det vara rätt så livligt och mera påfrestande för personalen, än den skulle kunna stå ut med under en längre tid. I ett avseende ge lokalerna sken av att vara något annat, än vad de egentligen äro, nämligen i avseende å väggarnas dekorering.

Den oinvigde, som besöker desamma är närmast benägen tro, att dessa tillika äro hemmet för ett sjöfartsmuseum, ty vart man än vänder blicken synas inramade oljemålningar av fartyg, såväl segelfartyg som ångfartyg, vilka varit stationerade i Landskrona och nu tjänat ut. Här får man alltså se en hel del av de gamla segelfartygen i Landskrona handelsflotta under segelsjöfartens sista glansdagar, ävensom de första ångfartyg, som befraktade Landskrona hamn.

Det är en intressant och värdefull samling, vilken kanske så småningom kan utveckla sig till vad den som nämnt redan nu gör sken av att vara : ett sjöfartsmuseum. Givetvis ligger det sjömanshuset varmt om hjärtat, att samlingen efter hand ökas. Dess ombudsman, kapten Bengtsson, ser därför med nöje, att den, som i detta avseende har något att andraga och möjligen är i tillfälle att genom gåva eller deposition öka samlingen, sätter sig i förbindelse med honom.

Det finns ett gammalt uttryck, som heter : " Det, som sker stort, sker tyst". Något dylikt skulle man med skäl kunna säga om den verksamhet, som utövas av ett sjömanshus, ty det är en institution, som i det allmänna livet ej gör mycket väsen av sig. De flesta känna, så som i början av denna lilla uppsats framhållits, ej till den annat än till namnet, kanske ej ens så mycket. Och dock är ett sjömanshus, särskilt i en så eminent sjöfartsstad som Landskrona , av en ofantlig betydelse i första hand naturligtvis för havets trogna tjänare sjömännen men dessutom också för det samhälle, vilket njuter frukterna av dess ordnande och hjälpande verksamhet inom det speciella område av samfundslivet, som blivit detsamma anförtrott.

---- o----


Efter artikel i Landskrona-Posten den 17 november 1934.

Bilder och text samordnat av Bengt Nyman

<<< Tillbaka