Posttrafiken Gotland - Öland
|
| Från begynnelsen fanns det ingen reguljär passageraretrafik mellan Gotland och fastlandet. Under 1600-talet kom viss organiserad trafik med öppna postjakter i gång huvudsakligen avsedd för postens överförande. Posttrafiken gick vanligen mellan Gaxa och senare Böda på Öland till Fröjel och Västergarn och senare Klinte hamn på Gotland. Beroende på väder och vind samt isförhållanden kom posttrafiken tidvis även i fortsättningen att segla på Västergarn. Postgången utgick från Kalmar och gick med segelfärja till Färjestaden sedan landsvägsskjuts eller postryttare till Gaxa och senare från Böda hamn till Gotland. Sjötransporten utfördes till en början av postbönder som under stort risktagande färdades med små öppna roddbåtar eller segelbåtar av typen Ölandssnipa eller Gotländska två eller tremänningar. Det finns berättelser om att postbåten vid närmandet till Öland möttes av så stark motvind att dom drivit hela vägen tillbaka till Gotland för att där stranda och sönderslås varvid åtskilliga ombord miste livet. Postbönder hemmahörande på Gotland kunde ligga infrusna på norra Öland en hel vinter. När postböndernas befordringsplikt upphörde övertogs postföringen under år 1718 av skepparen Johan Södergren. År 1735–1741 övertogs trafiken av skeppare Olof Callander från Visby/Västergarn. Efter några år befann sig emellertid denna jakt i miserabelt skick vilket bl a Carl von Linne' kunde konstatera vid sin Öländska resa 1741. |
 Gotländsk tremänning användes bl.a. för postsegling. |
Han ankom den 13 juni 1741 till Gaxa på norra Öland där han under väntan på båtlägenhet skulle stanna över natten. Väntan blev emellertid lång. I sin dagbok skriver han: ”Sedan vi väntat alltifrån lördagen att avvakta postjakten som oss överföra skulle till Gotland, fingo vi spörja att fartyget var helt osäkert och redan avklagat hos kanslirådet von Schantz. Det hade den olägenheten att det sig ej vända kunde (gå över stag) på sjön, utan ådrors tillhjälp, det skulle ock nu lagas till sin köl (helkölas) så snart det komme över till Gotland. En stark storm från sudost förhindrade fartyget att gå ut i dag, vilket med förberörda omständigheter gjorde oss betänksamma, och att gå ut idag fore att kasta sig i dödens käfta. Härvid kan jag ej underlåta att nämna, huru angeläget det vore att något säkert fartyg antoges, som denna enda postväg till Gotland bibehölle i gott stånd, så för resandes bekvämlighet som hela Gotlands synnerligen fromma”. |
| Car von Linne' lämnade senare Gaxa med en av bönderna förhyrd båt. Om aftonen den 21. juni på kvällen "lugnade vädret" , heter det i dagboken, och man beger sig till Gaxa hamn. Linné fortsätter: "Sedan vi här legat från kl. 7 till 9 hissade vi segel i Herrans namn och seglade av med sudvästvind på en stor ölandsbåt, vilken vi hade hyrt för 90 dlr kmt. Vädret i förstone var mycket drägeligt, landet svann efter hand utur ögonen tillika med dagen, sömnen intog oss" Det är inte alls omöjligt att Linne's kritiska anmärkningar om postjaktens dåliga skick bidrog till att Postverket under åren 1742-1744 sätter in postjakten Maria på rutten. Kontraktet med skeppare Calander sades upp. Den fördes av skeppare Petter Brandt. Denna postjakt var större och lättare att kryssa med. Samtidigt byter postrutten hamn från Gaxa till Böda. Gaxa hade sandat igen. |
 Ölandssnipa som seglade posten mellan Öland och Gotland. Teckning av Olof Söderbäck. |
Den 6 januari 1743 strandade Maria i Västergarns hamn. För tillfället befann sig skepparen och manskapet på gudstjänst i kyrkan. Under den kraftiga stormen brast jaktens båda ankartåg och jakten drev mot och fastnade på ett under vattnet liggande skeppsvrak. Först efter tre dagar kunde postjakten bärgas. Efter reparation kunde Maria återuppta sina turer. En berättelse av skepparen Friede som övertog postfarten efter skepparen Brandt handlar om själva överfarten: "Postjakten Maria" ligger julafton 1743 infrusen i Böda. Den 25. lyckades man arbeta sig ut genom isbandet och nå öppet vatten. På eftermiddagen fick man sikte på Karlsöarna . Stark nordlig storm drev jakten mot söder. Skutan och dess rigg överisades. En del av seglen sletos. Eldstaden ombord blev obrukbar. Till den 27. december hade man lungt väder och försökte nu att med spikar bryta loss det frusna storseglet. Dagen därpå svår storm, man måste länsa förbi Ölands södra udde. Först 2. januari lyckas man löpa in i Visby efter 9 dygns resa". Dykeri och bärgningssocieteten i Visby upprätthöll trafiken mellan Visby och Öland 1744. Under 1745 övertogs den av bryggare Johan Facht i Visby/Västergarn. Under 1752-1758 upprätthölls posttrafiken av lotsinspektör Nils Brygger. Postverket tog på nytt över trafiken 1766-1774 med jakten Hedvig. Hon förliste emellertid sistnämnda året efter en mycket dramatisk postresa. Den skildras så här: |
"Under storm och kyla färdades postjakten "Hedvig" från Böda den 4. november mot Gotland. Fick vända för att åter få landkänning med Öland. Seglade söderut längs öländska kusten. Vidare till Christiansö där hon löpte i hamn. Därifrån åter mot Ölands södra udde under snötjocka. Den 11. november siktas Utklippan vid Karlskrona. Morgonen därpå styr man åter in vid Christiansö för att reparera. Här tog man passagerare och gav sig åter på väg. Ny storm, omöjligt bärga seglen, manskapet förkylt och utmattat. Skutan nu omöjlig att styra. Under snöstorm siktar man åter Utklippan. Därifrån mot Bornholms södra udde, där man sökte ankra, men utan att få ankarfäste. Seglar mot Rügen, men omöjligt nå hamn. Drev åter mot norr, siktar Bornholm och sedan Kristianopel. Provianten tryter. Den 26. november strandar jakten på Bornholm - tre veckor efter det man lämnat Böda". |
 Postjakten Hedvig som förde posten mellan Öland och Gotland 1766–1774. Målning av Erik Olsson, Sanda. |
Så fortsätter berättelserna, den ena mera dramatisk än den andra med ofattbara umbäranden och lidanden till följd. Nu blev det på nytt privata skeppare som David Hake i Visby och därefter år 1784 det välkända gotländska handelshuset Donner som övertog trafiken med egna jakter till och från Gotland. Denne bodde i Klintehamn. Där fanns skeppsvarv och bättre hamn än i Visby. Handelshuset Donner – Ihre gick dock i konkurs 1844. Trafiken övertogs då av handlaren Erik Gardell, Visby. Åren 1806 – 1837 var postjakten Kronprins Gustaf i trafik under befäl av kapten Petter Lundgren. Flera dramatiska haverier fortsatte att inträffade under årens lopp med postseglasterna. Många av dem med förluster av både båten, manskap och passagerare. Följande berättelse utgör ett tragiskt exempel på en sådan händelse: I januari månad 1826 förolyckades en postbåt som blev ett offer för vinterstormarna i Östersjön. Den hade den 10 januari intagit posten vid Långlöts fiskeläge på mellersta Öland och under natten vid färd till Gotland blåste det upp till häftig snöstorm. I nattens mörker förliste postbåten med hela besättningen och passagerare. Båten med kistor och gods anträffades senare på Visbys norra strand. Åtta personer färdades i postbåten och liken efter de fem hittades senare på stranden mellan Visby hamn och Kopparvik. Det var skeppare Elgerus, passagerarna Dobj, Hasselqvist, Wahlström och Carlsson. De övriga tre passagerarna Löfqvist, Nyman och dennes hustru återfanns aldrig . |
 Hjulångfartyget Gotland tillhörde "Intressenterne i Ångbåts-Inrättningen emellan Gotland och fastlandet". Befälhavare var A von Borck. Målning av: J C Berger SSHM. |
År 1836 sätts för första gången ångbåt in på rutten. Den hette "Gotland" och tillsammans med hjulångaren ”Activ” gick de, endast på sommaren, mellan Stockholm, Västervik och Visby. Under vinterhalvåret ombesörjdes fortfarande postgången genom jakten Prins Carl som seglade under åren 1836-1844 för Donner & Ihre och av Petter Wetterberg, Klinte och 1847-1851 av Johan Söderström, Borgholm. Då ångfartyget ”Polhem” 1858 skulle insättas i vinterposttrafiken mellan Västervik och Visby planerades fyra reservhamnar, som kunde användas vid upp uppkomna issvårigheter. Dessa var Lindödjupet (Västervik), Ängjärn och Kåreholm (Öland) samt Utholmen vid Västergarn (Gotland). Vid Utholmen planerades uppförande av en mindre ledfyr samt för insegling söder om Utholmen två lanternor av vilka en anbringades vid Västergarns kyrka på en 40 fot lång stång och en 20 fot lång stång vid norra gaveln av skeppare A P Nymans hus i Västergarns by. För landsättning av post och passagerare och för ilastning av stenkol skulle vid Utholmen byggas en 160 fot lång landningsbrygga. Vidare skulle det där uppföras ett kolmagasin. |
Vid Kronholmen - Skansudde som låg närmast Utholmen ansågs det vara lämplig att utlägga en landningsbrygga 15 alnar lång av tuktad sten då denna udde var isfri längre än Västergarns hamn. Ett träskjul för isbåten planerades vid nämnda udde. När ångfartyget ”Polhem” tog över trafiken till fastlandet försvann för alltid postböndernas farofyllda vinterseglatser och med detta upphörde all postjaktsegling mellan Gotland och Öland. Det blev slutet på en lång och händelserik period i kommunikationerna med Gotland. |
 Postångaren Polhem liggande på redden vid den av postverket arrangerade reservhamnen vid Västergarns utholme. Målning av: Erik Olsson, Sanda. |
-----o----- Textkällor: Svenska postverkets fartyg och sjöpostförbindelser under 300 år av Johannes Rudbeck - 1933 Ölandsposten till lands, till sjöss och i luften av Göran Adolfsson - 1981 Över Östersjön till Gotland av Christer Jansson - 1996 Visby Sjömanshus Bilder och text samordnat av Bengt Nyman  |