Färjemän i Landskrona

Av Bengt Nyman

För den som ville resa över sundet till Danmark eller till den närbelägna ön Ven under 1600-1800 talet så fanns det färjemän att tillgå i de tre Öresundstäderna Helsingborg, Landskrona och Malmö. Färjemännen var organiserade i ett skrå och förband sig gentemot städerna att överföra passagerare, resvagnar och gods. Taxan för resenärer och gods fastställdes av Magistraten i respektive stad.

Färjeman på tour med passagerare i öresund

Undantag från tillämpningen av taxan kunde ske vid svåra väderleksförhållanden som t.ex. vid drivis eller helt igenfruset farvatten i sundet. Var det storm hissades en svart kula på en stång i hamnen, och då gick inga båtar.

I Helsingborgs stads privilegiebrev från 1414 ålades stadens borgerskap att tillhandahålla färjor mellan Själland och Helsingborg. Denna uppgift utfördes av en grupp färjemän som senare slog sig samman till ett Färjemanslag.

Färjemanslaget i Helsingborg som Christer Jansson skriver om i sin bok ”Skåne - Landet mot kontinenten” organiserades 1622 och ur dess 13 ursprungliga stadgar kan man utläsa att endast den som var medlem av Färjemanslaget hade rätt att bedriva färjetrafik. Vilka resurser Färjemanslaget hade kunde skifta. Under 1700-talets senare del var Färjemanslaget organiserat på så sätt att varje färjeman ägde en båt på omkring en lästs dräktighet (ca 2,5 ton).

Laget gemensamt ägde dessutom en storbåt på omkring tre läster. De användes vid transport av resandes hästar och vagnar över sundet. Oftast fick färjemännen i de små båtarna som arbetade två och två i båtlag hjälpa till att bogsera storbåtarna. I de övriga svenska städerna längs Öresundskusten var färjemännen och Färjemanslagen organiserade på ett likartat sätt.

Före 1670-talet sägs det att Landskrona hade 12 färjemän som vardera ägde sin egen båt. Denna situation ändrades radikalt under 1680-talet efter det att Landskrona åter blivit svenskt efter danskarnas ockupationen under skånska kriget 1675-1679. Staden var plundrad och till stora delar nerbränd eller raserad och många av stadens borgare och övriga invånare hade utvandrat till andra sidan av Öresund.

Enligt N. E. Love´n i boken ”Landskrona under svenska tiden...” fanns det då bara en liten båt att tillgå i hamnen men ingen så stor att den kunde frakta hästar och vagnar. Det var endast två färjemän, det var Hans Christopherson och Simon Michelson. Det fanns också en fiskare med namnet Joen Spak som högst sannolikt var anfader till flera generationer av lotsar, hamnfogdar och färjemän i Landskrona.

Landskrona ansågs på den tiden ha Skånes bästa hamn. Hamnen var djup och låg väl skyddad genom sitt läge innanför ön Gråen. Innan man fyllt ut det grunda och sanka området mellan gamla staden och sjön fanns det ett par långa bryggor för att nå ut till ”rännan” med djupt vatten. Den längsta bryggan var cirka 600 alnar (ca: 350m) och försedd med ett brohuvud där djupet var ca 30fot (ca 9m). Den nya staden uppfördes på utfyllnaden med början på 1750-talet och en ny hamn med kanaler med ett djup på ca 36-40fot (ca11-12m) kom senare att anläggas. Det var således goda förutsättningar i Landskrona för segelsjöfarten och dåtida färjetrafiken.

Under första halvan av 1700-talet pågick i Landskrona ett intensivt arbete under Magistratens ledning med att organisera samhällets olika verksamheter. Då fastställdes bland annat ett flertal taxor, instruktioner, stadgar och föreskrifter såsom ordningsföreskrifter för stadens Väktare 1740, för Bryggareämbetet 1737, för Dragare och Ringarelaget 1737 och i detta sammanhang det betydelsefulla Färjemanslaget 1734.

Efter skånska kriget fanns det bara en liten färja att tillgå.

Med ledning av Magistratens protokoll har Karl Bergkvist i sin bok ”Båtsmän, fiskare, färjemän och andra” bl.a. skildrat hur det hela kom till. Det var den 27 september 1731 som färjemannen Christopher Arnutsson besökte Magistraten och påpekade att han och hans ”medbröder” tidigare fått löfte om inrättande av ett Färjemanslag. Det hade likväl inte kommit till något beslut.

Nu ville Christopher Arnutsson att något ”måtte ske”. Det tyckte också Magistraten och Rådman Oelreich fick i uppdrag att upprätta ett förslag ”till sådan ordning som kunde dem till efterrättelse vara”.

Magistraten tog god tid på sig. Men den 20 mars 1734 var stadens färjemän Christopher Arnutsson, Engelbrekt Andersson och Oloph Persson kallade att närvara då Magistraten  informerade om ”regler till ordning vid deras färjemanslag”.De ordningsregler som Magistraten hade fastställt innehöll 37 punkter eller artiklar, varav den viktigaste stadgar:

”Att ingen av Laget skall äga uti frakten och förslor någon förmån framför den andre, utan bör hållas börd om börd (last om last) och frakt om frakt, den ene efter den andre, så att alla njuta samma rätt”.

Det är mot denna punkt som färjemännen ofta bryter och som leder till ständiga tvister. En annan viktig punkt stadgar att till Lådan (lagets kassa) skall vid båtfrakt betalas åtta öre och vid frakt med färjan en daler silvermynt. En punkt säger att det åligger åldermannen att föra förteckning över tourer och frakter med mera.

Vart dessa ordningsregler tagit vägen var länge en gåta men under arbetet med denna berättelse så återfanns de på Landsarkivet i Lund och omfattar inte mindre än 21 sidor med text. Denna orginaltext har transkriberats och för att öka läsförståelsen har den omarbetats till en populärutgåva som finns att läsa här >>>>

Färjemanslaget i Landskrona bildades således år 1734 av då redan verksamma färjemän och de upprätthöll i mer än etthundrafemtio år sjötransporterna mellan Landskrona, Köpenhamn och andra utrikes och inrikes orter. De utförde även andra uppdrag till sjöss, bland annat för tullväsendet. De underhöll också i hamnen vinterliggande fartyg och ombesörjde transporter till och från fartyg på redden med mera.

Som egen företagare hade färjemannen status som borgare. Ibland hände att hjälparen (färjemansdrängen) skaffade sig egen båt för att starta eget. Han måste då ansöka om burskap (att bli borgare). Samarbetsformen var att betrakta som en form av skråväsende. Ansökan om att bli färjeman och borgare ställdes till Magistraten. Färjemanslaget och stadens äldste fick yttra sig innan beslut fattades.

Hur en sådan ansökan kunde gå till framgår av följande:

"Den 8 mars 1780 anhåller färjemansdrängen Pehr Ericsson om att bli färjeman och borgare. Den 29 maj får han besked att både Färjemanslaget och Stadens Äldste bestridit hans ansökan. Magistraten överlämnade handlingarna till Pehr Ericsson, för att inkomma med synpunkter. Den 19 juni är parterna kallade till Magistraten för delgivning av sitt beslut. Först är det genomgång av parternas lämnade utlåtande. Färjemännen omtalar att Pehr Ericsson verkligen är och av alla hållen för ett omyndigt barn. Att han icke har vant sig vid annan sjöfart än den som åtföljer fiskeriet efter flundror och sill. Han är oförmögen att styra en liten båt inne i hamnen, långt mindre på öppen sjö.Antagligen har han icke heller förvärvat minsta redskap som till näringens bedrivande erfordras”.

Det var verkligen inget possitivt omdöme han fick från blivande lagkamrater. Stadens Äldste anser att: Pehr Ericsson är både för ung och oförmögen till sjöfarts idkande för egen räkning. Enligt Magistraten har Pehr Ericsson inlämnat åtskilliga intyganden till bestyrkande av både sin skicklighet, ålder och ägandet av nödvändiga redskap för näringens bedrivande. Han har uppnått över tjugo års ålder vid vilken det är tillåtet för en yngling att träda i gifte, att inneha årlig stadig tjänst och att idka hantverk. Två skeppare och två lotsar har lämnat vittnesbörd att Pehr Ericsson förstår att segla med båtar och att idka sjöresa med denna stadens färjelag. Han har visat sig vara ägare till tvenne båtar och kan därför fullgöra ”så kallade färjemans tourer”. Eftersom han dessutom har gott vitsord för sitt uppförande så kan ”ingen kunglig eller annan förordning vara honom hinderlig”. Magistraten prövar skäligt ”nu må Pehr Ericsson härstädes bliva färjeman och å samma näringsfång burskap vinna”.

Den som hade blivit borgare och alltså vunnit burskap, hade vissa lagstadgade rättigheter såsom rätt att bedriva näringsverksamhet men även skyldighet att betala skatt till staden. Den nye borgaren skulle svära borgareden (ur konungabalken i Magnus Erikssons stadslag) innebärande bland annat trohet till konungen och att fullgöra sina skyldigheter mot staden.Ett vunnet burskap intygades genom erhållande av ett burbrev som utfärdades av Magistraten.

I spetsen för Färjemanslaget stod en vald ålderman samt bisittare. Det är belagt att Färjemanslaget var verksamt in på 1870-talet men sannolikt längre då titeln Färjeman fortfarande förekommer i slutet av 1800-talet. När en färjeman blev gammal och orkeslös och trädde tillbaka från Färjemanslaget hände det att han också drog tillbaka burskapet. Det var också vanligt att änkan efter en avliden färjeman fortsatte att driva verksamheten som t.ex. änkan Ingrid Larsdotter Spak (1723-1779) som drev verksamheten vidare efter maken Jonas Spak (1723-1771).

Det förekom även tvister mellan färjemännen och lotsarna om uppsikt och underhåll av de i hamnen vinterliggande fartygen. Genom att sjöfarten vintertid var av liten omfattning blev både lotsar och färjemän sysslolösa och behövde ersättningsarbete. Exempel på en sådan tvist framgår av en skrivelse från Färjemanslaget till Magistraten daterad den 18 juni 1765 där det hänvisas till Magistratens beslut från december 1763 som i stort säger följande:

”Ingen annan bör eller får antaga sig vård och skötsel av de årligen hit i vinterhamnen kommande fartygen än allenast stadens färjemän som äro besuttna (här skattepliktiga) borgare”

Skrivelsen från Färjemanslaget fortsätter:

”Detta oaktat händer det dagligen att lotsarna egenvilligt och även självrådigt antager de ankommande fartygen för vård och skötsel. För närvarande tid av året finns dem till ett antalet 25 stycken men däremot hos oss endast 15 stycken. Genom deras otillbörliga förfarande blir vi som skattedragande borgare och för våra näringsmedel nog ansenligen taxerade allt för mycket lidande”.

Skivelsen uppmanar sedan Magistraten se till att deras beslut inte bara får full verkställighet utan att lotsarna även ....

”... som sig så uppstudsigt däremot förbrutit blir av stadsfiskalen lagligen åtalade.Likaså vill färjemännen att Magistraten ger Lots- och Sjötullskammaren order om att båtarna inte får utlämnas till sina ägare förrän dessa gjort upp med Färjemanslaget om betalningen".

Skrivelsen är undertecknad: ”På Färjemanslagets vägnar Åke Larsson Lars Gillman”.

Skrivelse från Färjemanslaget till Magistraten daterad den 18 juni 1765 där det hänvisas till Magistratens beslut från december 1763

Hur många var färjemännen och vilka var de?

Det är inte lätt att svara på frågan. Någon formell förteckning finns inte. De äldsta namnen är från 1680-talet som till exempel de två tidigare nämnda färjemännen Hans Christopherson och Simon Michelson. Under 1700 & 1800-talet kan man med ledning av Magistratens protokoll samt kyrkoböckerna finna ett 70-tal namn enligt nedanstående sammanställning.

Ett 15-tal av dessa färjemän kommer från släkterna Spaak (Spak), Rommelin, Erik Pehrsson, Peter Ericsson (son till Eric Pehrsson), Jöns Peter Johansson och Nyman och de utgör samtliga en del av den Nymanska släktgrenen i Landskrona. Troligen har det funnits ytterligare ett antal färjemän i Landskrona som inte kunnat identifieras bland annat på grund av svårigheten att tyda kyrkoböckerna.

1680 före
1680 före
1710 före
1710 före
1710 före
1713
1714
1721
1723
1724
1727
1730 före
1730 före
1730 före
1730
1733
1734
1735
1738
1740
1741
1742
1745
1746
1747
1747
1748
1750
1750
1750
1752
1752
1754
1755
1757

Hans Christopherson
Simon Michelson
Christopher Arnutsson
Engelbrekt Andersson
Oloph Persson
Per Nilsson
Åke Larsson
Lars Gillman
Jonas Spaak
Ingrid Larsdotter Spaak
Magnus Jonasson
Sven Larsson
Per Persson
Svän Pettersson
Peter Erikssons änka
Jonas Larsson
Magnus Jonasson
Eric Pehrsson
Peter Kartan
Wilhelm Otterström
Aspelunds
Lars Gillman
Christian Ankar
Peter Kartan
Mathias Åkersson
Jon Spaak
Eric Pehrsson
Peter Petersson
Peter Åkasson
Per Ericsson
Ola Chrisopher Barck 
Jonas Magnusson
Mathias Åkesson
Friedrich Rommelin
Söderberg

Flertalet av färjemännen kom att bosätta sig i den ”Nya staden” i kvarteren som låg på Fiskarebacken . Området är beläget kring Fiskaregränd och sträcker sig från Norra Långgatan ner till hamnen. Det omfattar under mitten av 1800-talet kvarteren Gamla bryggan, Kung Carls Warf, Gamla stranden, Gräset, Nya torget, Anden, Snäppan, Hafsörnen, Fiskmåsen, Tärnan, Svanen, Gåsen och Skälen.

Spaak tillsammans med Erik Pehrsson, Fredrich Rommelin och Nyman

När min farfars farfar Anders Olofsson Nyman lämnade Västergarn på Gotland för att bosätta sig i Landskrona år 1809 kom han att hyra in sig hos coopvardistyrmannen, skepparen och senare färjemannen Fredrich Rommelin och hans hustru Kiersti Ericsdotter (1762-1841) i deras fastighet Tärnan nr 1 belägen på Fiskarebacken. Anders kom att fria till yngsta dottern i huset Christina Maria Romelin (1798-1891) och vigseln ägde rum 1815-10-21.

Christinas rötter var starkt bundna till sjöfarten inte bara genom fadern Fredrich Rommelin utan även genom att hennes morfar Erik Pehrsson (1734-1782) var färjeman. Dessutom kom Christinas mormor Johanna Spaak (1728-1810) från den i detta sammanhang betydande släkten Spaak där flera av männen i flera generationer allt sedan 1600-talet haft yrken som fiskare, lotsar, hamnfogdar, skeppare och färjemän. Det var sannolikt därför med släktens stöd som också Anders kom att bli färjeman.

Senare kom Anders båda söner Jacob Fredrik (1825-1911) och Christian Peter (1827-1867) liksom Anders brorson Jacob Nicklas (1804-1869) också att bli färjemän. Under en tidsperiod av mer än 150 år har släkterna Spaak tillsammans med Erik Pehrsson, Fredrich Rommelin och Nyman således spelat en stor roll för färjemanstrafiken i Landkrona.

Tragiska händelser

Färjemännen i Landskrona var i sin yrkesutövning inblandade i många tragiska händelser och flera av dem hade dödlig utgång. Här nedan finns en sammanställning på några av dessa händelser.

Färjemannen Jonas Spaak (1723-1771) slutade sitt liv enligt kyrkoboken 1771 på följande vis. "...som af olycklig  händelse stupat i sjön vid dess färjebåt och drunknat den 20 augusti samt igenfunnen den 7 september vid Rå fiskeby…”

Skepparen och färjemannen Johan Johansson (1758-1792) lämnade hamnen i Landskrona med Galiasen ”Hoppet” den 3-4 november 1792 och återkom inte som väntat på aftonen. Då ingen underrättelse om honom förelåg vid utgången av den 18 samma månad antogs att han vara omkommen.

Färjemannen Lars Mattisson (1783-1825) omkom genom drunkning i sundet september månad 1825. Han lämnade efter sig hustru och två söner 12 resp. 14 år gamla.

Färjemannen Ola Hallberg (1779-1828) omkom genom drunkning den 19 januari månad 1828. Han lämnade efter sig hustru och tre döttrar i åldern 1-6 år.

Färjemannen Anders Olofsson Nyman (1789-1831) som var farfars farfar till undertecknad avled i Köpenhamn av ”Blodstörtning” den 1 juli 1831. Kanske det föranleddes av en allt för ansträngande rodd över sundet. (Blodstörtning = Hemoptys, innebär att stora mängde blod hostas upp till följd av att ett blodkärl har brustit i luftrören. Källa: Wikipedia).

Avskrift från dödboken C:6 i Skanör (1835): "Den 2 april upptäktes ett lik som 1/2 mil öster om Skanör hade flutit iland, som befans vara ett ungt fruntimmer.Vid hennes moders (Christina Maria Romelin) hitkomst blef kunnigt att det var hennes dotter, hvilken kort efter jultiden förolykades vid hemseglingen från Köpenhamn till Landskrona då båten kantrade.och var hennes namn Brita Johanna Carolina Nyman. Hennes aflidne fader (se ovan Anders Olofsson Nyman) hade varit färjeman uti Landskrona - Hon var 18 år gammal och blef begrafven härstädes den 14 april - Ringdes gratis"

Färjemannen Sven Pettersson (1780-1835) åtföljd av sin son Lars Petter i deras öppna båt no: 6 "Svalan" kallad, drabbades av stormoväder och förolyckades på återfärden från Köpenhamn till Landskrona på aftonen den 11 maj 1835. Från Köpenhamn hade med samma båt avsänts köpmansgods som senare hittades landflutit vid kusten mellan Häljarp och Barsebäck. Ingen av de döda kropparna återfanns.

Den 21 augusti 1844 på aftonen vid 8-9 tiden inträffade en tragisk händelse när Färjemannen J. P. Petersson tillsammans med Lotsen Jöns Åkerman gick på grund vid Stabbarevet vid Gråen under resa från Köpenhamn till Landskrona. Ombord fanns förutom styckegods sju passagerare varav en kvinna med ett gossebarn på sex och ett halvt år. Vid grundstötningen kantrade båten och fylldes genast med vatten. Då man antog att båten inte erhållit några svårare skador lämnade de ombordvarande båten för att om möjligt få den flott, men förgäves då den på flera ställen blivit sönderslagen. För att överleva återstod inget annat än att försöka hålla sig kvar vid de synliga delarna från vraket och invänta morgonen. En av männen Lotsen Jöns Åkerman som var en ung allmänt omtyckt och för sitt yrke mycket skicklig man trodde att kusten var betydligt närmare än den i verkligheten var. Han vågade sig på försöket att vadande uppnå land men som lik han återfanns i närheten av Gråen påföljande morgon.

I början av 1800-talet uppfanns ångmaskinen. Det dröjde till 1836  innan den första ångbåten började gå i regelbunden trafik till och från Helsingborg. Båten hette “Dronning Maria” och gick en gång i veckan mellan Köpenhamn, Vedbæk, Helsingborg och Helsingør.

Ånglupen Landscrona

Två år senare 1838 fick Landskrona sin första ångbåtslinje till Köpenhamn. Båten hette “Landscrona” och avseglade mot Köpenhamn varje tisdag och fredag. Under sommartid gick hon även på söndagar till badorten Bellevue norr om Köpenhamn.

Landskrona var byggd i Nyköping, 10 ton, 5 hkr, l.11,6 b.2,75 och tog ca 20 passagerare. Hon sattes i trafik den 1 juli 1838 och gick på tur mellan Landskrona och Köpenhamn samt Helsingborg och Malmö.

Redan efter knappt två års trafik beslöts att båten skulle säljas och trafiken med Danmark låg nere till 1852. Landskrona kom därefter att vara missgynnat vad beträffa ångbåtstrafiken i sundet.

Under åren 1852-1854 trafikerade SS Hamlet sundet och efter ett nytt avbrott i turerna på fem år startade SS Helsingborg trafiken 1859. År 1865 startade en daglig linje Helsingborg – Landskrona – Köpenhamn - Helsingborg med fartygen SS Horatio eller SS Hamlet.

Borgarna i Landskrona var dock missnöjda med de osäkra trafikförhållandena och startade därför rederiet "Landskrona Ångfartygsbolag" 1867 och inköpte fartyget SS John Schwartz som var i trafik till 1877. Redan 1869 gick rederiet in med SS John Schwartz i en kartell med övriga ångbåtsbolag som efter tre år sålde samtliga linjer och fartyg till DFDS (Det Forenede Dampskibsselskab).

SS John Schwartz

De osäkra trafikförhållandena med ångfartygen innebar att slutet för Färjemanslaget ännu inte var inne. Formellt upphörde organisationen med Färjemanslag 1858 men trafiken med färjemän fortsatte i ytterligare några årtionden.

I samband med den näringsreform som ägde rum 1846 då skråväsendet avskaffandes samt beslutet 1864 om allmän näringsfrihet så upphörde kravet på burskap. Det kom att innebära en friare etableringsrätt för de färjemän som ville starta färjetrafik. Detta framgår av färjemansdrängen Henrik Söderbergs anmälan till Magistraten daterad 30 april 1866 om att få bedriva färjemansyrket. Han hänvisar där till förordningen från den 26 juni 1864 avseende utvidgad näringsfrihet. Magistratens protokollsutdrag på registrering av Henrik Söderströms anmälan.

Under åren 1873-1874 inkom till staden ett flertal förfrågningar från ångfartygsintressenter om ångfärjeförbindelse i Sundet och om tilläggsförhållandena i hamnen i Landskrona. Färjemanslaget hade hört talas om detta varför de inlämnade en skrivelse till stadsfullmäktige den 19 maj 1874 med anhållan om ....

”....att fullmäktige måtte avslå ansökningarna angående ångfärjeförbindelse härimellan och Danmark enär en dylik förbindelse icke allenast skulle fråntaga färjemanslaget deras nuvarande fraktförtjänster och således ruinera dem, utan även förorsaka staden förlust af hamnavgifter m.m.”

Färjemanslagets skrivelse var undertecknad av: O. Holmqvist, J. Nyman, C. Wahlbeck, A. O. Nyman, H. Söderberg, E. Hansson, N. P. Lind, A. Nyborg, P. Hansson och C. Pettersson.

I samband med fullmäktiges sammanträde den 22 juni 1874 togs ett positivt beslut beträffande ångfartygsintressenternas framställan om tilläggsplats i hamnen. Samtidigt beslutade fullmäktige att skrivelse från Färjemanslaget skulle lämnas utan avseende vilket i praktiken kom att innebära dödsstöten för färjemännen och därmed slutet för färjetrafiken från Landskrona med Färjemanslaget.

Ångfartygens expansiva utveckling, och därmed billigare biljettpriser och goda komfort resulterade således i att en flera hundra år gammal yrkesgrupp försvann.

Den siste färjemannen i Landskrona

Jacob Fredrik Nyman (1825-1911) som är farfars far till undertecknad var en av de sista färjemännen i Landskrona. Han var född på Fiskarebacken i kvarteret Tärnan nr.1 som var beläget i korsningen av Södra Långgatan och Fiskaregränd. Som tidigare nämnts var Jacob son till sjömannen och senare färjemannen Anders Nyman som 1809 hade ”invandrat” från Gotland. Jacob liksom den två år yngre brodern Christian Peter (1827-1867 kom under sitt verksamma liv att ägna sig åt färjemansyrket och Jacob blev den siste i en lång rad av färjemän i släkten som sedan tidigt 1700-tal ägnat sig åt yrket. Jacob Nymans beviljan till burskap >>>>>>

Jacob Nyman gifter sig med Anna Catharina Johansson (1822-1891) vars rötter också var starkt bundna till sjöfarten då hennes far och farfar även de var verksamma som färjemän. Tillsammans fick de fem söner och fyra döttrar.

Två av sönerna Albin och Georg (sistnämnda är farfar till undertecknad) blev sjön trogna bland annat som befälhavare på ett antal större segelfartyg med hemmahamn i Landskrona.

Sonen Johan Fredrik blev målare och flyttade till Göteborg, en annan son Jacob Friden dog som ettåring och dottern Alma Katarina förblev ogift och levde hela sitt liv i Landskrona.

De övriga fyra barnen Fredrika Maria Andersson, Anna Gunilla Wolanser, Laura Sofia Krigström och Bror Emil Nyman emigrerade under 1880-talet till Worcester som är en stad i Worcester County (län) mitt i den amerikanska delstaten Massachusetts.

Jacob kom att bli änkeman 1891 vid 66 års ålder. År 1902 flyttade Jacobs dotterdotter Ellen Anna Maria (Andersson) Winckler som var nybliven änka in på Tärnan nr.1 med sina två söner Georg och Gunnar.

Georg emigrerade 1905 som åttaåring till sin mormor Fredrika Maria Andersson i Worcester City. Ellen och Gunnar kom enligt bouppteckningen att ta hand om Jacob ända fram till hans död 1911 varefter även de kom att ansluta sig till familjen i Worcester i Massachusetts.

Vad beträffar Jacobs ättlingar i Amerika är jag helt övertygad om att de får sin egna berättelse här på skeppare-nyman.se tids nog.

-----o-----


Källor:

Karl Bergkvists bok - Båtsmän, fiskare, färjemän och andra
Christer Janssons bok Skåne - Landet mot kontinenten
Åke Jönssons böcker - Historien om en stad Del 1 & 2 & 3
N. E. Lovéns bok - Landskrona under svenska tiden 1658-1908
Kyrkoböcker, mantalslängder och bouppteckningar
Kungliga biblioteket Digitaliserade svenska dagstidningar
Ordningsstadgar för Färjemanslaget - Landsarkivet i Lund
Landskrona kommun - Arkivet
Landskrona Museum
Landskrona rådhusrätt FIIa:44 1911-1913
Landskrona AIIa:48 1900-1904 (sid 300)
Terra Scaniae - www.ts.skane.se
1900 United States Federal Census
1910 United States Federal Census
1920 United States Federal Census

(Reviderat 2012-02-18)

<<< Tillbaka