Barkskeppet S:t Christopher från Landskrona

Av Bengt Nyman

År 1890, efter hela sju år på landbacken, mönstrade min farfar Georg Nyman på som konstapel på barkskeppet S:t Christopher från Landskrona för resa till Hartlepool i England. Konstapel var en befaren sjöman som seglade som oexaminerad styrman. Han tog befälhavarens vakt under dennes överinseende. På en del fartyg hade han hand om utdelning av proviant till kocken.

S:t Christopher med sign.bokst. xxxx byggdes 1866 i Danzig och mätte hela 614 reg.- ton. Skeppet inköptes 1890 av ett nybildat Landskronarederi med J.P. Jönsson som huvudredare. Hon fördes under hela sjutton år av befälhavare Axel Esbjörn Söderberg och var av särskilt intresse för staden då hon i praktiken fungerade som Landskronas skolskepp. Det var många Landskrona-ynglingar som där fick inhämta grunderna i sjömansyrket. Fem år senare, under 1895, kom Georg på nytt att segla med S:t Christopher, men nu som styrman.

Barkskeppet S:t Christopher för fulla segel

- I Danzig levde i slutet på 1800-talet en bryggare, som också var skeppsredare; han brukade ge sina fartyg namn efter apostlar och andra heliga man. Flera av hans fartyg över­vintrade i Landskrona och ett av dem kom genom en tysk kaptens smak för portvin att införlivas med vår handelsflotta. Fartyget som var av ek, byggdes år 1866 och döptes till S:t Christopher. Namnet betyder "Kristusbäraren", och som en symbol härför fick fartyget en åtta fot hög galjonsbild föreställande en skäggig man, som bar ett barn i sina armar.

På våren 1890 låg fartyget i sin hemstad och lastade stav för en hamn i Engelska kanalen. Befälet och besättningen, som var helt tysk, hade festat grundligt om under lastningen. Kaptenen inköpte för privat bruk innan man gick till sjöss ett par hundra halvbuteljer portvin och stängde sedan in sig i salongen och tillät inte ens styrmannen att komma in och navigera efter sjökortet. Styrmännen navigerade sa gott de kunde utan sjökort och fick efter några dagar land i sikte. De trodde att det var Bornholm och ändrade kurs mot Sundet, men råkade under natten segla på grund. Nästa morgon fick de av några fiskare höra, att de befann sig i närheten av Åhus !När kaptenen nyktrat till så pass att han kunde fatta vad som hänt, hoppade han överbord och drunknade.

Fartyget drogs av grundet och bogserades in till Karlshamn, där det utbjöds till auktion och inropades av ett nybildat Landskrona-rederi, i vilket J. P. Jönsson var huvudredare. Det var på sin tid ett stort fartyg och mätte 614 reg.-ton. Enbart i skansen fanns kojplatser för 16 man. Befälhavare blev kapten Axel Esbjörn Söderberg, som var en stor och kraftig karl, goda sex fot i strumplästen. Emedan kapten Söderberg inte avlagt någon examen, var alltid förste styr­man mönstrad som flaggskeppare och uppbar därför 5 kr. extra i månaden.

Då Landskrona vid denna tid inte ägde någon kraftig bog­serbåt engagerades en dansk båt för att draga fartyget hit. Under bogseringen brast bogserkroken, så S:t Christopher kom i drift. Man lyckades dock undgå att driva i land, men det var en spännande natt för kaptenen, ty fartyget var inte försäkrat. Bland de landskronapojkar som sänts att hämta fartyget fanns Olof Lindberg, Karolus Westergren kallad Paddy West, Karl Liljegren, Linus Valbeck och Karl Berg­gren.

Vid framkomsten till Landskrona förtöjdes fartyget utan­för "Druvan" och "Avsidan", en i gamla tider mycket besökt restaurang, där många törstiga mannar sökte vederkvickel­se efter det ansträngande arbetet med pumpningen. Fartyget läckte nämligen svårt efter grundstötningen. Stadens alla sjömansämnen kom ombord och hjälpte till med pumpning­en och många av stadens invånare kom ner till hamnen för att se det stora, nyinköpta fartyget. Så även slaktare Witt­ström. som uttryckte sin förvåning, med orden: ”De va en djäkla skuta så stor”. Kapten Söderberg, som var på väg ned för landgången, tuggande tobak och spottande åt båda sidor, hörde Witt­ströms ord och svarade "Jo du, så ska de se ut”. - Ja, det var den tiden det.

Vid denna tid låg Wendes artilleri här i staden och knek­tarna låg alltid i strid med sjöpågarna, naturligtvis om det täcka könets guns t och ofta utkämpades häftiga slagsmål, varvid sjömännen hade S:t Christopher som sin operationsbas, dit de kunde retirera om militärerna ryckte an i alltför stora skaror.

S:t Christopher kan med rätta kallas Landskronas skolskepp, för hur många är inte de landskronapojkar, som seglat med den skutan under en lång följd av år och har både glada och tråkiga minnen därifrån. Ja, till och med flickor minns den, för mången flicka har då hon kom hem efter besöket ombord hos hjärtevännen sin, gråtet sig till söms över vad hon har förlorat och aldrig mera kunde få igen. Då fartyget skulle kölhalas för drivning och reparation visade det sig så styvt, att nya kölhalningslinor måste anskaffas. Timmermännen lyckades dock aldrig få skutan helt tät.

Kapten Söderberg förde befälet i hela 17 år. Endast under en vinterresa, då han var sjuk och därför måste stanna i land, fördes skeppet av kapten Härstedt, som då var styrman. Under den resan hade man god vind och gjorde turen London – Köpenhamn på tre dygn. Under en av första resorna bärgade S:t Christopher uppe i Bottenhavet besättningen, 18 man, från en engelsk ångbåt, som strandat. Deras vistelse ombord blev ej långvarig, en av Neptunbolagets båtar hämtade både dem och de bärgade livbåtarna. Engelsmännen hade även bärgat patentloggen med lina, och det visar ju hur dyrbart och sällsynt ett sådant instrument var vid denna tid. Kapten Söderberg fick pjäsen i present. Då S:t Christopher länsade under för god vind med loggen ute, betraktade de gamla sjömännen det snurrande instrumentet med en viss undra n och tyckte, att det lät som om det var en fluga i verket.

Andra resan lastade S:t Christopher trä i Gävle till Palma på Mallorca. Det blev en märklig resa. I rykande kuling i engelska kanalen spolades en man över bord, men nästa vänliga sjö slängde honom åter ombord. Efter att ha lossat lasten i Palma avseglade man till Trapani på Sicilien, för att där lasta salt. Det var den mest olämpliga last den skutan kunde få. Den 22 februari 1891 lämnade de Trapani med Vinga för order. För god vind och strålande väder gick färden genom Medelhavet och i rykande storm med akterlig vind och alla dragande segel till länsades förbi Gibraltar. Under land syntes fartyg gående samma väg, men för små segel. Kapten Söderberg gick på halvdäck, småvisslande, gnuggande händerna i förtjusning över ”köraren”, uttryckande sin glädje över att ”nu var hon styv, nu kunde man segla med henne”. Men när kvällen kom låg S:t Christopher för små segel och slingrade skarpt. Hon hade seglat läck – ordentligt läck. Så började sjömännens tyngsta arbete, pumpandet natt och dag, natt och dag. Det svaga skrovet satte sig, så att riggen slaknade och måste sättas om ett par gånger. Till sist sviktade riggen och förblev så tills de kom fram till Stockholm i mitten på maj.

Ännu en längre resa var fartyget med om. Den gick till St. Seymon, där man lastade pitchpine till Plymouth. Kaptenens bror Carl var flaggskeppare och den resan var Söderberg stolt över och talade gärna om den, ty den var den enda solskensresan i den gamle skepparens strävsamma liv. Mera sällan talade han om olyckan, då förriggen gick över bord. Det skedde på hemresan under denna långresa. Förmärsstången gick av, så att bramstång, royal-, bram- och övermärsrårna föll ner och hängde i riggen över läsida och i vattnet. Det blev ett hårt arbete för alla, ty allt skulle om möjligt bärgas. Slutligen lyckades man dock få allt någorlunda ”ship-shape”, så att ingen direkt fara hotade. Frivakterna hade ej fått gå in, alla var genomvåta, frusna och trötta – då ropade kaptenen med grov röst: ”Hala mesanskot”. Alla gamla sjömän vet att det betyder, ”brännvin på Nordsjön”. Ansiktena ljusnade på de frusna och uttröttade männen, som alla akter till kajutadörren, där kapten stod för utskänkningen. Varje man fick en sup, även pojkarna, för då de mönstrat ombord räknades de som män.

Den sista resan för året var arbetsam och ruskig, i synnerhet om man skulle lasta pitprops (gruvstolpar), vilka togs direkt ur vattnet, hala som ålar och ofta fulla av is. I lastrummen skulle propsen stuvas ordentligt, och besättningen, som själva utförde lastningen, blev genomvåt efter endast en timmes arbete. Inte undra på att de 10 männen, som bodde i stora skansen, eldade på om kvällarna för att torka sig själva och sina kläder och sedan trötta krypa till kojs. Vilan blev dock dålig, för väggmadammer förekom i stora mängder och man fick slås för att freda sig. När man vaknade på morgonen var filten ofta fastfrusen vid skottet (väggen). Det var den s.k. gamla tiden, men sjömännen var ej vana vid bättre, de svor ett tag över det sura sjömanslivet och fann sig i sitt öde. Alla unga sjömäns önskan var att komma ut med en lång gtradare och bli en ”deepwaters sailor” (djupvattensseglare).

Till sjöss var det att pumpa och bärga segel, ofta stod vattnet i lastrummet jäms med det 3 fot höga kölsvinet och då kunde kapten Söderberg inte sova om han inte hörde vattenpumpen gå. Hans vanliga fråga, när han kom upp på däck, var: ”Varför har ni inte malt denna vakten?”. Men kosthållet var alltid bra ombord och Söderberg hygglig.

S:t Christopher var tungmanövrerad, svår att få att falla av, därför inträffade också ett av de första åren en kollision i Nordsjön. Fartyget seglade över en engelsk fiskare, och rederiet blev dömt ansvarig för olyckan. Vid denna kollision förlorade S:t Christopher sin vackra galjonsbild, som vid sammanstötningen lossnade och föll ner på fiskarens däck, där man behöll den som god pris och ett minne.

En annan sorglig händelse inträffade natten mellan den 9 och 10 augusti 1892, då jungman Oskar Francke föll över bord och blev borta: Han var son till timmerhandlare Ernst Aug. Francke i Landskrona. Vid en av de första dagarna i augusti utbogserades S:t Christopher från Victoria Dock i Hull, där en last kol intagits för Malmö. Vinden var god, så att fartyget länsade, seglet stod sprängfullt och uppblåst, som en ballong slog det upp och ner med hårda smällar och svårt att få tag i. Jungmännens platser var längst ute på rårna. Vid ett av dessa slag av seglet förlorade Oskar fästet och föll från rån ner i sjön. Närmaste man till Oskar såg det och ropade: ”Man över bord!” – ”Vem var det?”, ropade styrman. – ”Oskar!” - ”Kvickt ner med er!”, befallde han och alla skyndade ner och e n livboj slängdes ut.

Från sjön hördes Oskar ropa: ”Bärga mig!” allt avlägsnare och svagare. Kapten Söderberg stod själv till rors men han insåg med sorg att det var omöjligt att hjälpa den nödställde. Även om man lovat fartyget upp i vinden hade man kommit för långt från olycksplatsen. Det omöjliga i att rädda Oskar stod klart för alla ombord, varför resan fortsatte under tryckt stämning. Oskar var en hutig pojke och god simmare, men ödet hade bestämt att hans tid var ute. Då S:t Christopher passerade Landskrona redd, svajade flaggan på halv stång och efter framkomsten till Malmö nådde sorgebudet familjen.

Besättning på S:t Christopher. Stående: Matros O. Theodor Ahlkvist (kallad ”grusätaren”), lättmatros T. Chadolof, tysk, Jungman Carl Bergström, jungman Herman Eljin, lättmatros Gustav Karlsson, Stockholm, Lättmatros Gunnar Söderberg. Sittande: Lättmatros Valter Andersson (Ludv. Lindholms svåger), Styrman Helge Härstedt och Stuart John Bergström.

(Bild från Sjökapten Per Liljefors, Landskrona, samlingar.)

År 1907 ansågs S:t Christopher ha tjänat ut. Fartyget var då svårt läck och skröpligt , kölbruten och puckelryggig av alla de laster den burit över Nordsjön, varför den såldes för upphuggning till Torekov, där den förankrades på redden för att den med första hårda stormen driva i land och slås sönder mot skären.

Många Landskronapågar har under årens lopp seglat med S:t Christopher. Här följer en förteckning över några av dem:

Georg Nyman som senare seglade som kapten på Dahlia. Karl Erik Friman son till fanjunkare Friman. Ernst Wiberg, senare kapten och son till en styckjunkare. Carl Ericson, senare kapten. Fadern innehade Stadshotellet. Karlslund och Sista Styvern på Östervärn. Karl Söderberg, senare kapten på barkskeppet Beda. Oskar Francke, som reda nämnd. J.P. Bäckström, en glad pojke kallad Pålle. K. Ekdahl, blev överkörd och dödad av tåget. A. Malmsjö, trossförare i Landskrona. G. Härstedt, kapten på Hugo och G.F. Perssons båtar. K.G. Dyberg Ek, vars öden är okända. Helge Härstedt, styrman, reste till Amerika. O.A. Jacobsen, stannade här och gifte sig. Ludvig Lindholm, blev hamnmästare i Landskrona. O. Ahlqvist, reste till Amerika liksom Bruno Ahlqvist. Karl och Anders Nilsson, de s.k. ”Hyrespågarna”, reste båda till Amerika. Anders hade seglat i U:S: Marin. N. Pettersson konstapel, bosatte sig i Landskrona. C.J. Sörman, bosatte sig i Landskrona. J. Bergström, hade restaurang Ettan här i staden. Herman Elegin, lots i Landskrona Gunnar Söderberg, blev kapten på båten Landskrona, som gick här ifrån staden till Köpenhamn. T. Flood, blev hamnarbetare i Landskrona. Aug. Åkesson, Tidde ”grusätare” och Frans Sjöström reste alla till Amerika. E. Svahn, ”Paltblåsaren”, hade sjömanskistan full av korv till allmän glädje ombord. Anton Åström, son till styckjunkare Åström. Tapper hade varit flottist. Ehuru 70 år sprang han till väders lika kvickt som någon av de yngre pojkarna. Henning Svensson, från Borstahusen, senare styrman. Dahlqvist, vars öde är obekant, och slutligen skeppshunden Zampa, en stor byracka. Främmande människor släppte den ombord, men iland släppte han dom inte och många pågar har ståt och gråtit flera timmar innan hjälp kommit.